minttubengtzing

Ligger sömnlös och kan inte stänga av hjärnan. Tankarna slåss om min uppmärksamhet, den ena ivrigare än den andra. Ligger och lyssnar på storsnokens andetag i hopp om att det ska söva mig. Det brukar fungera men alla mina insomningsknep verkar ha tillintetgjorts senaste tiden. Ingenting fungerar längre.
Så jag får försöka tömma huvudet här. Det har varit fullmåne några nätter upptäckte jag idag, och det förklarar mina extrema drömmar (läs: mardrömmar).
Det är så mycket saker som hänt senaste tiden som väckt funderingar. Saker folk säger, olika intryck och handlingar runt omkring mig, gamla spöken som gör sig påminda och framtidsplaner som helt plötsligt blivit suddiga.
Att få höra att man är saknad av någon som man raderat ur sitt liv väcker känslor. Så lätt är det att dra igång en rannsakning av situationen. Bara dagar innan har man drömt hemska saker som man absolut inte vill drömma.
~ Jag klöste ut hennes ögon, tog henne i håret och släpade hennes ansikte i marken. Slutligen spräckte jag skallen på henne och gick därifrån. ~
Underliggande hat och sorg skapar så mycket mer än man tror. Hat föder hat. Obehag. Jag skäms över mina drömmar och de får mig att må dåligt. I försvar tänker jag att det inte är självvalt.

Barn är också ett omdiskuterat ämne. Stressen börjar titta fram bakom hörnet, den får mig att känna mig jagad. Jag är inte där än. Jag kan inte sätta barn till världen när jag inte är klar med mig själv. Det är mitt ansvar som ickeförälder att skapa ett harmoniskt hem för mina avkommor. Men både jag och storsnoken har så mycket kvar att göra. Både med oss själva, tillsammans och med omvärlden. Fysiskt och psykiskt. Storsnoken säger att han inte vill vara för gammal, att han vill orka leka också. Men det finns tävlingar som hägrar, skolor som ska avklaras, framtidsplaner ska fastslås och drömmarna ska inte glömmas bort.
En dag kanske vi gör det vi helst av allt vill. Flyttar utomlands och semestrar i Sverige. Vilken dröm. Lämna snön och slasket för lite sol och värme. Byta ut bekymmersrynkor och sluttande mungipor mot leenden och skratt. Natt mot dag.
Men det är en del som krävs först om man ens ska kunna vara där och nosa. Prioritering och hårt arbete. Väntar bara på att beslutsamheten ska infinna sig.
Just nu är det en enda lång ifrågasättning som pågår i mitt liv. Den måste blåsa över först innan nånting annat kan ta vid.