minttubengtzing

Idag åker jag in till jobbet och skriver under papperna som ska göra mig fri. Jag ska säga upp mig, och jag tänker inte söka extrajobb där. Jag tänker låsa upp fotbojan och slänga den på min chef. Det är så jag sett det på sistone; ett nödvändigt ont, mer eller mindre glädjelöst och motvilligt. Fyra år har jag ödslat på det där stället, och spiken i kistan sattes igår. Min chef ringer mig med den vidrigaste attityden och tänker absolut inte bevilja ledighet på nyårsafton. "Det är bara för dig att pallra dig hit, jag pallar inte ta den här diskussionen med dig" klick. Han visade ingen tacksamhet för de otaliga gånger jag ställt upp för att vara schysst, och när jag ber om en enda tjänst under mina fyra år och jag blir så respektlöst bemött rinner sista gnuttan respekt ut i sanden. Han visade verkligen den sanna sidan och bekräftade allt jag känt och tyckt senaste åren. Jag spyr mer eller mindre galla på hela ledningen just nu som gör ett uselt jobb. Varför inte värna om sina anställda? Nej jag drar mig ur nu och tänker inte ta mer. Inget mer slavjobb. Finns andra arbeten där man blir uppskattad för sitt jobb och för sitt engagemang.