Ironiskt nog med tanke på gårdagens utbildning blev storsnoken kräksjuk inatt. Jag har försökt hålla mig undan hemifrån i hopp om att inte bli smittad. Lekt med lille Leo i hans babygym och handlat popcorn, cola och Ben&Jerrys till min sjukling. Komiskt hur en så stor och stark människa kan bli så svag och ynklig. Tycker faktiskt lite synd om honom, han är inte tuff idag. Ska vara lika gullig mot honom som han var mot mig för några veckor sen. Fick nämligen en kallelse till gynekologisk provtagning i oktober och det visade sig att jag hade cellförändringar. Blev kallad till en utredning där läkaren tog fyra prover för att fastställa hur allvarligt det var. Dessa prover visade på kraftig cellförändring som krävde en s k konisering vilket betyder att de tar bort en bit av livmodertappen. För två veckor sedan sövdes jag ner och 25 minuter senare var operationen klar. Har inte haft ont alls men det som känns frustrerande är att jag inte får träna. Gör det jag kan genom att sköta kosten och promenera, men känner ändå att jag hellre hade varit på gymet och kört järnet. Är väldigt glad över att jag gick på cellprovet och att det upptäcktes, har många runtomkring mig som struntat i kallelsen men fått sig en tankeställare när jag berättat. Det är jätteviktigt. Man kan inte bara rycka på axlarna och stoppa huvudet i sanden, förr eller senare kommer det och biter dig i rumpan.
