minttubengtzing

Känner verkligen att jag lever just nu. Har precis blivit brutalt misshandlad och knäckt av coachen. Han har tryckt, knådat, stretchat och åsamkat mig smärta på hög nivå i en timme. Jag är glad att rumpan sitter kvar. Den har aldrig varit i strålkastarljuset så mycket som den var på massagebänken. Jag var både stel och hade stora knutar, och högra benet var hela två centimeter längre än det vänstra. Kände mig lättad när han sa att tiden var ute och att jag kunde andas ut. Men vad han är duktig. Vi hade ett trevligt samtal för att distrahera mig från det onda och mitt i allt konstaterades att jag och coachen är väldigt lika. Var på årets sista session hos terapeuten igår och vi summerade mig med några väl valda ord. Allt det som terapeuten kommit fram till om mig kände han igen sig i. Skönt att höra att man inte är ensam om att vara så extremt känslostyrd. Nästa år ska jag få lära mig hantera känslorna, kategorisera dem och hitta nya tankebanor. Det är en underdrift om jag säger att jag längtar. Jag gillar förändringen som håller på att ske. Sakta förstår jag mig själv lite bättre och det känns väldigt upplyftande. Jag är en fantastiskt stark människa på gott och ont. Förhoppningsvis ska lite av det onda bli till gott framöver.