minttubengtzing

Det är sorgligt egentligen hur många det är som ramlat ur mitt träd senaste tiden. Nu har jag en handfull äkta vänner kvar. Såna jag kan lita på, som jag kan prata med om det krisar. De som båda ger och tar.
De som bara funnits med som bihang och de som utgett sig för att vara vänner och påstått sig velat ens bästa har visat sitt sanna jag. Kan inte förstå att jag ödslat tid på dom. Jag har gett mycket och fått en kall hand tillbaka. Får glädja mig med att jag är snäll. För snäll i vissa fall...

Händer en del i mitt liv som väcker tankarna.

Skulle kunna skriva en bok om hur det känns att bli sviken av sin bästa vän efter 14 år tillsammans, efter att ha umgåtts mer eller mindre varje dag och som helt plötsligt inte är värt nånting. Hur en del av en värld rasar ihop och besvikelsen är ett faktum. Det vi hade tillsammans var inte värt mer än att man på en femöring kunde kasta bort det utan vidare. Få höra att man inte är värd att lägga tid på. Finns inte många ord som etsar sig fast och svider så mycket som de gjorde. Hon var den sista som skulle ge upp. Vi krigade ju på om allt tillsammans. Kan det ha varit jag som levde i en illusion? 

Det gör mig fortfarande ledsen. 

Och som om det inte räckte, så gör det mig arg på samma gång.