Nu inväntar jag storebror som sällskap till middagen ikväll när storsnoken jobbar. Saknar honom jättemycket, börjar känna mig ensam om helgerna nu. Till en början var det kul, jag kunde ju passa på att träffa tjejkompisarna, äta middagar och ha myskvällar. Men förr eller senare tar ju även sån glädje slut. Igår kväll när tjejerna åkte hem kände jag hur ensam jag blev. Ikväll är det samma sak. Saknaden är jättestor. Och jag kan ju inte gärna åka in och hänga med honom när han står och jobbar... Vet ju att han jobbar extra för bådas skull, men ibland suger det bara så jäkla hårt helt enkelt. I-landsproblem, jag vet... Kan inte hejda mina känslor.
Dagens shopping blev mysbrallor och tröja. Sjukt sköna byxor! Hittade lite välbehövliga grejer till sminkväskan också.
Blev idag påmind om den största anledningen till varför jag sökte utbildningen. I skolan pratar vi just nu om fysiska och psykiska arbetsmiljöer och att till exempel stress kan vara något bra, tills det går till överdrift och påverkar en negativt. För mycket stress gör att man tillslut inte kan koppla av och återhämta sig på fritiden. Det tar över och påverkar privatlivet vilket hände mig. Jag trivdes med kollegorna men resten... Resten var under all kritik. En konstig hierarki som regerade, en mix av hobbychefer och smånazister...
Tacksam över att vara borta därifrån. Och det är nog därför jag kan bli stressad och irriterad när något tar lite för lång tid. Eller när jag känner att man "slösar tid" och inte är tillräckligt effektiv. Det retar gallfeber hos mig men det är helt klart nånting jag får jobba på.
Tänk dig att din arbetsplats ska anställa en ny medarbetare och du håller i rekryteringen. När det är dags för intervjuerna kommer en kvinna med slöja in genom dörren för att söka tjänsten. Vad skulle din första spontana tanke vara?
- "Undrar vad kunderna kommer att tycka?"
- "Vet hennes man att tjänsten innebär arbete på kvällstid?"
- "Vad bra med mångfald på arbetsplatsen!"
Vi fick ett gäng olika scenarion att tänka över i skolan och jag har ju helt klart fördomar. Att jag hade så extremt mycket fördomar trodde jag däremot inte... Kände mig faktiskt lite dum.
Idag pratade vi om fördomar och diskriminering på arbetsplatsen. Bland allt vi gick igenom var det en sak som fastnade och väckte eftertanke.
Det finns fem härskartekniker som man kan använda systematiskt för att sätta sig över andra och få dem att känna sig mindre viktiga. Man osynliggör, alltså ignorerar personen i fråga om denne säger något eller visar tydligt hur oviktigt det personen sagt är. Ett annat sätt är att förlöjliga det personen säger. Sedan är undanhållande av information väldigt effektivt. Att få personen att känna sig exkluderad och inte medräknad på speciella tillfällen. Dubbelbestraffning är punkt nummer fyra och innebär att man straffar personen hur denne än handlar, kan liknas vid pest eller kolera; inget är bättre än det andra, hur man än väljer är det inte bra. Till sist kan man påföra skuld och skam genom att exempelvis understryka personens slarv trots oskyldighet, eller ignorera det personen säger så att denne blir osäker på om hon sagt något dumt eller otydligt.
När läraren gick igenom och beskrev (med andra ord och exempel) de olika härskarteknikerna kunde jag känna igen mig och applicera dessa egenskaper på en person som utgett sig för att vara min bästa vän.
Det läraren sa efter att jag tänkt den tanken var "detta är vanligt förekommande mellan just väninnor utanför arbetet". Tack för kaffet!
Fick verkligen svart på vitt att det är en person som inte vill en väl. Aldrig vetat att det finns ett systematiskt manipulationssätt, kanske främst för att jag själv aldrig går i såna tankar... Spontant känner jag bara hur jäkla vidrigt det är att det finns såna människor som utövar sån här mobbing medvetet.
Senaste kvällen pekade vågen på 75kg. Vi äter onyttigt (läs: snabbmat) och jag har inte varit intresserad av att träna på ett tag. Jag tror att man behöver bara få vara ibland och inte lägga så stor vikt i det. Lusten kommer, finns ingen mening med att stressa fram den. Jag har nog gjort det här förr för jag känner igen det.
En detox hägrar och en efterföljande kosthållning. Jag samlar motivation och är inte långt ifrån brytpunkten. Snart händer det!
En dag kommer nog energin tillslut och sveper undan fötterna på mig. Tar mig med storm och tillsammans virvlar vi iväg i ett okontrollerat yrväder. Den dagen får gärna närmar sig med stoooora steg för jag orkar inte vänta längre. Livet är för kort för att bara rinna ut som en gräddsås. Man måste ta tjuren vid hornen och styra den dit man vill. Just nu är det väl inte riktigt min starkaste sida. Vardagen är igång och det blir väl egentligen vad man gör det till. Mest slentrian just nu...
Jag fick ett samtal från banken som meddelade att farfar nu hade gett mig förtroendet att göra kloka val här i livet. För framtiden.
Gåvan jag fick av honom på min ettårsdag såg han till att hålla utom räckhåll för giriga fingrar. Han satte en klausul i gåvobrevet som sa att gåvan inte kunde disponeras av någon annan än ägaren efter att denne fyllt 25.
Han räknade med att jag skulle vara vuxen nog vid det här laget.
Har nyss konstaterat att jag inte är riktigt frisk. Eller ofriskare än nödvändigt kanske...
Storsnoken fick ett utbrott idag. Han fick frispel när han halvvägs in på gymet insåg att han glömt knäskydden hemma. Han svor, sparkade gymväskan och slängde den i väggen och bara vände tillbaks till bilen utan ett ord. Jag tänkte att "jaha, han åker väl hem och hämtar. Jag får väl börja själv då", och gick upp.
Han dyker upp 1 minut senare och jag ser irritationen i hans ögon. "Jag vände upp och ner på hela bilen, tillslut hittade jag dom" säger han.
Va bra. Skönt. Han sätter sig bredvid mig.
I nästa sekund vänder han sig mot mig och säger något om att min rumpa är slapp. Sen fortsätter han att ta ut sin irritation på mig. Och jag biter tillbaka. Jag tar inte skit, inte obefogat i varje fall. Och det lustiga är att det är han som lärt mig det. Ta aldrig skit. Nu stör det förmodligen honom.
Tillslut frågar jag honom vem han tror att han är som talar till mig på det sättet. Två sekunder senare går han därifrån, förhoppningsvis inser han då att han gått för långt. För det har han. Tårarna bränner bakom ögonlocken och jag går därifrån. Jag klarar inte av att vara kvar.
Jag går skogsvägen hem. Och jag tänker att jag måste ha flera skruvar lösa som vågar säga emot honom. Han skulle kunna göra pannkaka av mig om han skulle vilja. Han behöver bara sätta sig på mig. 120 kilo stor muskulös karl som ser rött, och jag har mage att försvara mig, att tjafsa emot och tala om för honom hur idiotiskt han beter sig. Jag ger mig inte förrän han gjort mig till en pannkaka. Och då skulle jag ändå vara pannkakan som hade hedern och självrespekten i behåll. För det har han lärt mig. Han får skylla sig själv.
Självklara saker är inte alltid självklara för andra.
Alla är vi olika, vi tänker och handlar på vårt sätt.
Inget sätt är fel men ibland är det svårt att förstå andras sätt.
Sätt dig själv i första rummet. Vissa gör det väldigt tydligt också. Värnar bara om sig själv och de sina.
Tystnaden talar sitt tydliga språk.
Läs mellan raderna, haja hinten.
Man kan bli knäpp för mindre... och jag hajar hinten.
Vi går i en cirkel
Vi har tappat taget om varann
Jag saknar din hand att hålla i
Du borde sakna min
Kommer vi nånsin kunna dansa igen?
Du är mitt allt
Det borde räcka
Vi har satsat i varandra
Min framtid vill jag dela med dig
Du har funnits för mig
Jag har funnits för dig
Genom allt
Mitt humör har en riktig dipp igen. Den som känner mig vet att jag är ganska så känslostyrd och senaste månaden har jag inte varit på topp psykiskt. Dock har jag känt mig otroligt kär och kommit på mig själv ett otal gånger med att tänka "han är det absolut bästa jag vet, vill aldrig leva utan honom". Tror att jag bygger upp jobbiga måsten för mig själv, saker jag egentligen inte vill göra men känner att jag borde. Sen allt det andra man inte kan styra... Livet. Det påverkar verkligen på djupet. Jag är inte mig själv. Jag är den där ledsna, deppiga och arga tjejen som dyker upp när man minst anar det. Hon är minst sagt ovälkommen. Sist var för tre år sen tror jag, och gången innan det höll det i sig i ett år. Det året var det mörkaste jag någonsin upplevt. Det var tufft, jag var väldigt destruktiv och tänkte tankar jag inte vågar tänka idag. Jag var 16-17 och hade en väldig tur som hade en extra-mamma som fanns där. Det som händer nu är att jag blir likgiltig, förmodligen väldigt otrevlig för att jag vänder taggarna utåt och jag känner mig rastlös och uttråkad. Ingenting duger eller är bra. Jag missuppfattar allt folk säger och vänder det så att det blir till kritik. Jag fokuserar starkt på vad baktanken och den egentliga betydelsen är när någon säger nåt. Som om jag var misstänksam. Jag har ingen förklaring till varför det blir så här, eller varför jag mår som jag gör.
Jag sätter krokben för mig själv. Jag är min egen värsta fiende.
Ceremonin var vacker, prästen var bra och sångerskan med. Hon sjöng James Blunt's "Goodbye my lover" och Björn Skifs "Håll mitt hjärta". Kyrkan var full av sörjande. En vacker dag trots allt, och det känns skönt att vi var där. Mamma och storebror med. Tryggt.
Isolated from the outside
Clouds have taken all the light
I have no control it seems my
Thoughts wander off
Of the time when I tried to
Live life without you
Birds falling down the rooftops
Out of the sky like raindrops
No air, no pride
If being myself is what I do wrong
Then I would rather not be right
Hopes turn into fear and with my
One wing I can’t fly
With sunrise embrace my
Dreams tight and that’s why
Birds falling down the rooftops
Out of the sky like raindrops
No air, no pride
Birds
To a place without fear, with no moonlight
All I need are trees and flowers and some sunlight
Where memories are being made and where the old one dies
Where love ain’t lies
Fredag närmar sig med stora steg och begravningen hägrar. Det gör ont i hjärtat. Jag gråter när jag är ensam och tankarna tar över. Jag kan ingenting göra. Fredag kommer vara en svart och sorgsen dag. Kan inte ens tänka på klädseln. Usch. Det känns i alla fall bra att alla kommer vara där. Det finns många famnar som tröstar.
Väckte storsnoken som i sin tur väckte mig för att jag grät i sömnen.
Jag drömde så verkligt, vi pratade. I nästa sekund kom beskedet, och du satt kvar och såg så ledsen ut. Marie kom in helt hysteriskt gråtande och jag kände det som att någon skar mig i hjärtat. Du bleknade och helt plötsligt var du bara borta. Sen kom gamla bästa vännen in, och jag vaknade.
Lämna mig aldrig storsnoken, det är det värsta som någonsin skulle kunna hända.
Ny upptäckt om mig själv: jag är känslig för hur andra ser och dömer mig i arbetslivet. Jag vill inte ses som något annat än bäst var jag än är eller vad jag än gör. Min professionella sida kan ta en rejäl törn, det handlar om prestige. Jag vill vara bra ända ut i fingerspetsarna och jag har höga krav på mig själv. Då är det svårt att inte ta åt sig av vad andra säger...
Fick ett samtal som jag inte riktigt kan släppa. Spanjacken ringde ikväll och halvt om halvt bjöd in mig till sin avskedsmiddag som ska hållas hemma hos den gamla bästisen i morgon. "Jag vill ju bjuda dig fast ändå inte officiellt fast du får ju komma om du vill fast du kanske inte vill det ändå". Vad är det frågan om, på riktigt?
Middagen som egentligen skulle hållas hos henne har av olika anledningar tvingats flytta, och då har ett evenemang skapats på Facebook men jag har inte blivit bjuden. Alla andra är bjudna. Det låter helt absurt. Vad signalerar det? Att jag är utesluten? Och något som förmodligen planerats länge får jag veta om idag.
Hade det varit jag, då hade jag ställt krav. "Ni kan inte vara osams längre för det funkar inte, jag accepterar inte att jag måste välja så du får ringa henne och gräva ner stridsyxan, om så bara för en dag". Men ingen verkar tänka som jag. Ingen ställer några krav, för förmodligen vet man inte att man faktiskt har den möjligheten. I stället låter man allt bara passera som om det vore okej. Det är inte okej!
Ibland är det bra att minnas vad som varit förr. Det som hänt har tagit mig dit jag är idag, det har påverkat och format mig. På gott och ont. Bland annat har jag kommit underfund med varför jag inte har någon sympati eller empati för folk som tycker synd om sig själva. Jag kan inte annat än bli irriterad. Exempelvis om det är någon som blir ursäktad med motiveringen "han/hon har det lite jobbigt" och med detta rättfärdigas eller på något sätt förklaras ett alkoholmissbruk eller drogberoende. Jag köper inte det. Alla människor har ett val. Man väljer sina egna val och vägar. Man är sin egen herre. Du är själv ansvarig för dina handlingar och då finns inga ursäkter. "Hon har haft en svår uppväxt". Klart jag kan ha förståelse för sånt, men det är inte okej att leva på ett sånt argument. Man får ta lärdom av hårda tider och vända det till något positivt.
Jag har fått höra att min pappa haft en "tuff" uppväxt. På vilket sätt han haft det vet jag inte. Han hade allt. Han hade det för bra, för lätt, och förmodligen skapade han sina problem just av den anledningen.
Det är patetiskt när en vuxen man på över 60 år fortfarande kör samma race, ansvarslöst missbruk utan någon tillstymmelse till mognad. Han lever fortfarande på att uppväxten var så himla jobbig, att det var och är synd om honom. HUR KAN DET VARA DET? Han har valt alltihop själv. Man väljer själv. Att alkoholism är en sjukdom köper jag till viss del, när man väl hamnat där behöver man professionell hjälp. Men man är inte så sjuk att man inte förstår allvaret. Man har faktiskt ansvar för sig själv. Du har satt dig själv i den båten och då är det bara du som kan ro i land. Kom inte till mig och sök medkänsla. Där är jag kall. Jag ger ingen förståelse alls. För jag förstår inte.
