minttubengtzing

Ibland är det bra att minnas vad som varit förr. Det som hänt har tagit mig dit jag är idag, det har påverkat och format mig. På gott och ont. Bland annat har jag kommit underfund med varför jag inte har någon sympati eller empati för folk som tycker synd om sig själva. Jag kan inte annat än bli irriterad. Exempelvis om det är någon som blir ursäktad med motiveringen "han/hon har det lite jobbigt" och med detta rättfärdigas eller på något sätt förklaras ett alkoholmissbruk eller drogberoende. Jag köper inte det. Alla människor har ett val. Man väljer sina egna val och vägar. Man är sin egen herre. Du är själv ansvarig för dina handlingar och då finns inga ursäkter. "Hon har haft en svår uppväxt". Klart jag kan ha förståelse för sånt, men det är inte okej att leva på ett sånt argument. Man får ta lärdom av hårda tider och vända det till något positivt.
Jag har fått höra att min pappa haft en "tuff" uppväxt. På vilket sätt han haft det vet jag inte. Han hade allt. Han hade det för bra, för lätt, och förmodligen skapade han sina problem just av den anledningen.
Det är patetiskt när en vuxen man på över 60 år fortfarande kör samma race, ansvarslöst missbruk utan någon tillstymmelse till mognad. Han lever fortfarande på att uppväxten var så himla jobbig, att det var och är synd om honom. HUR KAN DET VARA DET? Han har valt alltihop själv. Man väljer själv. Att alkoholism är en sjukdom köper jag till viss del, när man väl hamnat där behöver man professionell hjälp. Men man är inte så sjuk att man inte förstår allvaret. Man har faktiskt ansvar för sig själv. Du har satt dig själv i den båten och då är det bara du som kan ro i land. Kom inte till mig och sök medkänsla. Där är jag kall. Jag ger ingen förståelse alls. För jag förstår inte.