minttubengtzing

Senaste nätterna har jag drömt en hel massa konstiga drömmar, och mer än hälften har varit riktigt jobbiga. Drömmarna har bara varit om sånt jag tyckt varit jobbigt eller som gjort mig ledsen i verkliga livet. Sedan underlättar det inte heller att jag tänker mycket när jag är vaken också, mycket som snurrar i huvudet just nu. Utbildning, framtid, nutid, dåtid... Hur ska jag göra för att lyckas nå dit jag vill, kommer jag klara av det, vad händer om jag inte fixar det? Hjärnspöken. Usch!

Har haft en av mina sämre dagar idag. Har varit irriterad från start till slut och känner ingen kraft eller ork till någonting. Lusten till att göra något har flytt sin kos, vill bara gå och lägga mig och hoppas att morgondagen blir annorlunda. Jag är obotligt grinig känns det som. BLÄ. Fick sån stark vilja att säga upp mig från jobbet. "Vad gör jag här egentligen? Slösar bara värdefull tid". Alla runtomkring låter mig bara vara för det är ingen som riktigt orkar lägga ner tid på världens mest negativa människa. Förstår mig inte på dom här dipparna. Jag vill spy galla och klösa ut ögonen på någon. Så ilsken känner jag mig, och jag har svårt att stilla lågan som brinner i mig. Tårarna har velat trilla fram hela dagen. Och ingenting blir bättre när man är tillsammans med någon som inte vet hur man visar empati.

Ibland är vissa saker lättare sagt än gjort... Brottas med hjärnspöken och tankar som jag inte alls vet hur man ska få grepp på. De är snabba och hala, och omöjliga att tas i nackskinnet för att tryckas ner i mattan.

Det betyder Stålmannen. Precis vad du är för mig. Världens finaste, världens bästa på alla sätt. Ibland tror jag att jag är min egen värsta fiende, du räddar mig många gånger från mig själv. När jag försvårar underlättar du. Du ser när jag har tårna på kanten och behöver en hand att hålla i för att inte ramla. Ibland snubblar jag och då hjälper du mig upp. Du bär mig om det behövs. Du stöttar mig tills jag orkar stå själv, sen njuter du av synen när jag lär mig gå. När jag ser hinder ser du möjlighet. När jag är ledsen är du den som gör mig glad. Du är min värld. Du är allt jag vill ha och är i behov av. När jag gör fel gör du rätt. När jag blir arg behåller du lugnet. När jag är destruktiv är du konstruktiv. Vi är varandras motsatser men trots det så otroligt lika. Livet är ingen dans på rosor men med dig är det en tango. Man behöver dalar för att uppskatta bergen. Ibland kan jag tycka om att ta ett längre dopp i dalälven för att få njuta av solen på berget med dig sen. Du är allt jag nånsin bett om och nu är du här. Vill se så mycket med dig, vill visa och bli visad. Allt som varit viktigt och kärt för mig vill jag att du också ska se och förstå. Har aldrig känt så här starkt för någon, både på gott och ont. Jag älskar dig.

Och idag har dagen varit tvärtemot vad den var igår. I morse kändes det riktigt surt att cykla till jobbet. Det började regna två minuter efter att jag cyklat hemifrån. Och det regnade hela vägen till jobbet. Tjohooo. Sen tappade jag ut 43 små dressingsbägare det första jag gjorde så att alla gick sönder. Det blev en pöl av sås som tog en evighet att städa upp och jag svor en lång stund och förbannade min värdelösa morgon. Men sen gick det bara uppåt. Det kunde liksom inte bli värre. Allt flöt på som det skulle och humöret var på topp igen. Som en skön avrundning på arbetsdagen cyklade jag hem i solsken. Tror att jag är bitter på grund av den svenska sommaren som aldrig tycks infinna sig. Och blev speciellt påmind om hösten igår när första leveransen med signalkräftor kom. Är det redan dags för kräftor? Men midsommarsillen då, hann vi verkligen med den? Bortspolad sommar. Har inte ens varit ute på Djurö än. Har inte grillat en enda gång med storsnoken. Ingen uteservering eller parkhäng. Inget Gotland blev det i år heller. Nej jag är inte bitter...

Fick en skön start på dagen med en promenad med Natta och Caesar. En god frukost fick jag i mig också i lugn och ro. Som tack för kaffet drabbades jag av huvudvärk. Två Ipren och fem timmar senare har den fortfarande inte släppt. Känner en extrem irritation också över precis allt idag. Jobbiga kunder med tusen dumma frågor, blir hela tiden avbruten med det jag håller på med av mina kollegor och får känslan av att alla andra får göra vad dom vill utom jag. Jäkla bitterfitta man ska vara då... Längtar hem nåt otroligt till världens mysigaste storsnok just nu.

Vaknade elva idag, jätteskönt att få sova ut för en gångs skull. Satt uppe sent igår och sökte lite kurser för att bli behörig till utbildningen Ekonomiansvarig. Jag saknar Företagsekonomi 1 och 2 i mitt gymnasiebetyg och hittade två distanskurser nu i höst vilket innebär att om jag kommer in på dem och klarar kurserna så kan jag söka till våren. Jag vill verkligen detta. VILL VILL VILL. Skulle önska att man hade lite hjälp på traven, en personlig studievägledare som man kan ringa och be om råd och som kan underlätta på olika sätt. En ny affärsidé bara där...

Är i valet och kvalet gällande utbildningen. Känner mig kluven och inte alls säker på om jag ska satsa. Vill ju plugga ekonomi. Att lära sig planera längre fram än två veckor vore ju en bra egenskap att ha, det är inte alltid det bästa att vara impulsiv.

Förstår inte det här med preventivmedel. Är det meningen att man inte ska kunna bli befruktad eller riktar dom in sig på att man ska tappa sexlusten och därmed inte ha sex och man då alltså undviker att bli gravid?
Jag har världens finaste pojkvän. Jag är upp över öronen kär, tycker fortfarande att han är den snyggaste som går i ett par skor, han är sexig hela tiden, oavsett klädsel. Han kan komma i mjukisbyxor, snickarbyxor, shorts och en sliten jobbtröja, eller bara kalsonger. Han är fin dygnet runt. Även när han inte känner sig manlig är han het i mina ögon. Då börjar man förstå att det är nåt som inte stämmer. Kärleken och alla känslor finns där men det är som att jag är avstängd. Det är någon som spikat igen och satt verksamheten i konkurs. Kvar blev jag, en asexuell varelse. Känner inte igen mig själv. Kastar den där förbannade pillerkartan när jag kommer hem ikväll. Känner mig lurad på min sexlust, sakta sakta har den försvunnit och nu står man som ett levande frågetecken och letar efter den under soffan och i garderoben och fattar inte alls vart den tagit vägen. När hände detta? Ahaa, det är det där lilla pillret jag tar varje kväll som satt krokben för mig igen. Tidigare har jag blivit psykiskt instabil, mörka tankar och osäkerhet räcker och blir över när man är i tonåren. Lägg till hormoner så drar det bara iväg ännu mer. 
Hade jättemysigt hos Natta igår, middagen var supergod och vi satt länge i vårsolen och drack vin. Blev rätt sent för vi kunde inte sluta prata. Bland annat kom sexlust upp på tal, och jag blev påmind om vilken slav man blir under hormoner. Har tänkt på det idag också. Borde finnas fler lösningar som inte involverar kvinnan tycker jag... Eller hormoner för den delen.