minttubengtzing

Vi var och hälsade på Myran, en av farbror Frejs vänner. Det här är hans kök. Ett till ytan så otroligt generöst kök att hälften hamnade utanför bild. Men där stod ett rejält köksbord med plats för 10, och det fanns trots det även plats för en svängom om man så ville. Precis så här vill jag ha mitt kök. Det ska finnas plats för alla, för det är ju i köket all kärlek finns. Det är hjärtat i ett hem.

Jag är glad att jag är en krigare. I min värld kommer man ingenstans och slutar utvecklas utan glöden. Det är enormt tålamod och envishet som tagit mig dit jag är idag. Mitt heta finska temperament och min korta stubin må ha satt käppar i hjulen men det är aldrig något som hindrat mig. Kanske förr, men inte idag. Jag ser till helheten och då är det mesta bara petitesser. Det gäller att kunna rida ut stormen. Det är en styrka som jag märker folk sällan besitter. Det är lättare att gömma sig under en sten istället för att möta motgångarna och vända dom till medvind. Det gäller som sagt att vara tillräckligt hårdhudad. Jag har tagit många smällar och dom har härdat mig.
När jag och storebror var små hände det att våra kompisar satt utanför på trappen medan mamma skällde ut oss. De sa alltid "tredje världskriget har brutit ut nu..." och skrattade åt det. Men det var nog tack vare alla världskrig som jag lärde mig bråka och inte ta det så allvarligt. Man skriker på varann och säger precis vad som irriterar en, man är brutalt ärlig. Ingenting förskönas eller lindas in. Fem minuter senare är man vänner igen. I Finland kallas det för "rensa luften". I Sverige blir man ovänner.
Man bråkar inte i Sverige. Det är tabu, det är ofint. Det görs bakom stängda dörrar och Gud förbjude om någon skulle höra. Allt ska bara vara sådär lagom. Man får bara vara lite lagom arg.
För mig blir det en kulturkrock. Det är något vackert.

Ligger sömnlös och kan inte stänga av hjärnan. Tankarna slåss om min uppmärksamhet, den ena ivrigare än den andra. Ligger och lyssnar på storsnokens andetag i hopp om att det ska söva mig. Det brukar fungera men alla mina insomningsknep verkar ha tillintetgjorts senaste tiden. Ingenting fungerar längre.
Så jag får försöka tömma huvudet här. Det har varit fullmåne några nätter upptäckte jag idag, och det förklarar mina extrema drömmar (läs: mardrömmar).
Det är så mycket saker som hänt senaste tiden som väckt funderingar. Saker folk säger, olika intryck och handlingar runt omkring mig, gamla spöken som gör sig påminda och framtidsplaner som helt plötsligt blivit suddiga.
Att få höra att man är saknad av någon som man raderat ur sitt liv väcker känslor. Så lätt är det att dra igång en rannsakning av situationen. Bara dagar innan har man drömt hemska saker som man absolut inte vill drömma.
~ Jag klöste ut hennes ögon, tog henne i håret och släpade hennes ansikte i marken. Slutligen spräckte jag skallen på henne och gick därifrån. ~
Underliggande hat och sorg skapar så mycket mer än man tror. Hat föder hat. Obehag. Jag skäms över mina drömmar och de får mig att må dåligt. I försvar tänker jag att det inte är självvalt.

Barn är också ett omdiskuterat ämne. Stressen börjar titta fram bakom hörnet, den får mig att känna mig jagad. Jag är inte där än. Jag kan inte sätta barn till världen när jag inte är klar med mig själv. Det är mitt ansvar som ickeförälder att skapa ett harmoniskt hem för mina avkommor. Men både jag och storsnoken har så mycket kvar att göra. Både med oss själva, tillsammans och med omvärlden. Fysiskt och psykiskt. Storsnoken säger att han inte vill vara för gammal, att han vill orka leka också. Men det finns tävlingar som hägrar, skolor som ska avklaras, framtidsplaner ska fastslås och drömmarna ska inte glömmas bort.
En dag kanske vi gör det vi helst av allt vill. Flyttar utomlands och semestrar i Sverige. Vilken dröm. Lämna snön och slasket för lite sol och värme. Byta ut bekymmersrynkor och sluttande mungipor mot leenden och skratt. Natt mot dag.
Men det är en del som krävs först om man ens ska kunna vara där och nosa. Prioritering och hårt arbete. Väntar bara på att beslutsamheten ska infinna sig.
Just nu är det en enda lång ifrågasättning som pågår i mitt liv. Den måste blåsa över först innan nånting annat kan ta vid.

Jag tampas med mig själv just nu. Jag är på uselt humör men jag vill inte vara det. Det är ungefär lika delar som talar för att det här är en dålig dag respektive bra dag.
Det börjar med att jag inte kunnat somna på kvällarna, och ögonlocken har stängt igen runt 2 varje natt. Det har varit omöjligt för mig att komma upp utan storsnokens väckningssamtal på morgnarna. Försov mig i onsdags så att jag inte hann till lektionen. Ajabaja det får inte hända, jag är vuxen nu. I morse var det samma visa. Hade ställt tre alarm men det som väckte mig var när storsnoken ringde. 30 minuter tills bussen går och skolväskan är inte packad. Hann inga ägg till frukost, det blev bara gröt utan nånting till. Jo en sked att äta med, men den smakade inte så mycket. Ser min buss åka förbi utanför. Nähe tar väl nästa om tio minuter. Hittills har dagen (läs: halvtimmen) känts som att allt går i motvind. Jag får springa som en galning till nästa buss, och jag har tur att busschauffören är en glad prick. Han skrattar åt mig och jag tackar så mycket för att han väntat.
Tänk vad enkelt att göra någons dag bättre.
På plussidan är att jag har en skön lektion idag, jag hann få ner matlåda och mellis, böckerna är med och jag likaså (!). Solen skiner och fåglarna kvittrar denna möjligheternas fredag. Varför vara sur när man kan vara glad? Om jag säger det tillräckligt många gånger kanske det slår in...
Så kommer lillasyster hem idag och vi ska äta middag med familjen. Hur mysigt är inte det?
Och sen kan jag sova hela helgen om jag vill...

Jag har tagit avstånd från min pappa. Dom som känner mig vet mer eller mindre varför. Dom har förstås aldrig upplevt det jag fått erfara, men dom har trots det ett hum om hur han är. Jag har svårt att beskriva honom med ord, för han är mer som en känsla för mig. Eller inte bara en utan flera.
Min pappa är alkoholist. Det går inte att missa det. Han går än idag klädd så som han gjorde när han var i 20-årsåldern. På 70-talet. Manchesterbyxor och flummiga skjortor, jag behöver nog inte säga mer. Men han ser väldigt sliten ut. Och för att summera hans leverne har det varit långt ifrån sunt. Hans andra (om inte första) hem har alltid varit krogen, hans trogna vän har alltid varit alkoholen. Från 14 års ålder har han aldrig släppt glaset. Och det gör ont i mig att tänka på hur tragisk han är i mina ögon. Men jag har insett efter alla dessa år att jag inte är det minsta elak eller hård, jag är bara realistisk. Han har haft alla förutsättningar i världen att bli en bättre människa. Men han har valt så fel. Han vet inte ens riktigt att han på vägen fått två välskapta barn och att han dessutom valt bort dom. Allt detta är omedvetet.
Nu börjar han inse det mamma talade om för mig och storebror när vi var runt 12; att det kommer komma en tid när det är för sent att försöka rädda det han missat. En förlorad tid. Det är inga roliga skor att gå i.
Den tiden är kommen. Och alla gånger han ringer svarar jag inte. Jag är inte elak. Han skadar mycket mer än vad han förgyller. Han gör mig ledsen. Och när samtalen gått till telefonsvar så hör jag att han är full, spelar ingen roll vilken veckodag det är. Det slår aldrig fel.
Han har inte förtjänat min tid eller respekt. Jag kräver mer. Jag har högre ambitioner än så.
Det enda jag är tacksam över efter att ha sett en och annan fyllegubbe bara idag är att han har ett tak över huvudet. Och han har haft tur. Han har inte jobbat mycket i sitt liv, det mesta har han ärvt. Idag bor han i sitt barndomshem, ensam i ett trevåningsradhus. Det är det enda han har kvar efter farmor och farfar. Pengarna och huset i Spanien har han supit upp. Det finns inte längre. Jag tror det handlar om närmare 3,5 miljoner senaste tio åren. Klunk klunk klunk. Inte en tanke på att man kanske skulle hålla i saker och ting eftersom han en dag kommer få barnbarn. Men det har han inte heller gjort sig förtjänad av.
Men jag är glad att han har ett varmt hem, dusch och nära till krogen så han slipper hänga på stan, kanske på en bänk och lukta sopor. Man får som sagt vara glad för det lilla.

Tragiskt. Patetiskt. Sorgligt...

Tycker synd om folk som låst sig själva och inte kan tänka eller se utanför boxen.

Inskränkta... Jag får allergianfall av att tänka på det. Vidga vyerna. Gräset är lika grönt på andra sidan, jag lovar.

Våga stå på dig, var din egen individ. Tänk själv.

"Men på måndag blir det andra bullar. Eller inga bullar alls menar jag."
En annan hade tröttnat på att jeansen sitter så tight att man får ont i magen...

Fikade med Millan igår och vi pratade om liv och skola. Min terapeut kommer skriva ett intyg för min fobi att hålla föredrag. Känns lättande att veta att jag kommer slippa allt obehag när det kommer till redovisning inför folkmassor. Det är svårt att beskriva men det blir ett sånt stresspåslag att jag bara tiltar. Hjärnan får blackout och jag hör inte vad jag säger, jag vet inte ens vad det är jag svamlar om och jag tappar tråden. I gymnasiet blev jag underkänd i svenska c på grund av detta. "Skriftlig och MUNTLIG redovisning". Aldrig i livet tänkte jag, och gick helt enkelt inte på dom lektionerna. Jag vägrade.
Vi hade i alla fall väldigt mysigt och jag hoppas vi kommer kunna ses lite oftare nu när plugget drar igång. ❤

Nu är jag så där negativ igen... Irritationsmomenten hopar sig och förmodligen bara för att jag sovit för lite senaste veckan vilket gör att jag blir ännu mer lättpåverkad av sånt. En grej i det hela är en kompis som går under jordens yta när hon har pojkvän, VARJE gång. Det slår liksom aldrig fel. Hon försvinner från Facebook, hör inte av sig och blir årets största toffel. Nu har hon precis blivit singel och över en natt poppar hon upp i alla möjliga sammanhang. Det är så ironiskt på nåt sätt. Har sån lust att skriva "välkommen tillbaka" men det är bara onödigt. Onödig människa att ha runtomkring sig. Trycker på delete istället och raderar henne ur mitt liv. Hon ger mig ingenting. Hon är en av alla som jag klippt bort under min stora utfasningsperiod. Har efter en längre tid insett vad och vilka som betyder något för mig, som inte suger musten ur en och som ger mersmak. Usch men jag blir verkligen knäpp på folk. Jösses. "Men du är inte så mycket bättre själv, varför får du klaga på andra?" hmm jo jag tror att jag både tar och ger mycket energi, jag har driv och vilja, jag är framåtsträvande. Alla som är med mig får hoppa på tåget.

Det är sorgligt egentligen hur många det är som ramlat ur mitt träd senaste tiden. Nu har jag en handfull äkta vänner kvar. Såna jag kan lita på, som jag kan prata med om det krisar. De som båda ger och tar.
De som bara funnits med som bihang och de som utgett sig för att vara vänner och påstått sig velat ens bästa har visat sitt sanna jag. Kan inte förstå att jag ödslat tid på dom. Jag har gett mycket och fått en kall hand tillbaka. Får glädja mig med att jag är snäll. För snäll i vissa fall...

Händer en del i mitt liv som väcker tankarna.

Skulle kunna skriva en bok om hur det känns att bli sviken av sin bästa vän efter 14 år tillsammans, efter att ha umgåtts mer eller mindre varje dag och som helt plötsligt inte är värt nånting. Hur en del av en värld rasar ihop och besvikelsen är ett faktum. Det vi hade tillsammans var inte värt mer än att man på en femöring kunde kasta bort det utan vidare. Få höra att man inte är värd att lägga tid på. Finns inte många ord som etsar sig fast och svider så mycket som de gjorde. Hon var den sista som skulle ge upp. Vi krigade ju på om allt tillsammans. Kan det ha varit jag som levde i en illusion? 

Det gör mig fortfarande ledsen. 

Och som om det inte räckte, så gör det mig arg på samma gång.

Men det är ett högt pris man får betala för skrattrynkor. Just nu känns det så i alla fall... Tårar kommer gratis från många håll. Människor som inte vet om att dom sårar, låtsas om att allt är frid och fröjd. För be om ursäkt kan man inte. Det är tydligen en gåva. Så man torkar tårarna och försöker glömma istället. Låtsas att allt är frid och fröjd. För det är väl så man gör antar jag. Ett konstigt sätt att hantera saker och ting, förr eller senare flyter det upp till ytan. Det är bara en fråga om tid.

Hur kommer det sig att alltför många har svårt att unna andra lycka? Avundsjuka, missunnsamhet och bitterhet finns överallt. Går det lite bättre för någon annan så kan man aldrig bara hylla det och vara glad för den personen. Och då menar jag genuint glad, utan baktankar. Finns många som solar sig i andras glans och bara finns där när det gynnar dem. Och nej jag är inte trångsynt. Det ÄR så. Blev idag återigen påmind om varför jag tog bort min Facebook. Det är ju så trist att lägga upp grejer när de som man ofta gör tummen upp till aldrig gör det tillbaka. Tänker inte be om ursäkt för att jag lever mitt liv på mina egna villkor och utefter mina värdesättningar. Jag betalar för att få ha det liv jag vill ha.