Har haft en mysig ledig dag med storsnoken. Vi har sovit ut, rullat runt i sängen och myst halva morgonen, tränat och ätit middag på en uteservering med svärmor. Avslutade dagen med glass hemma hos henne och herregud vad synd det är om min mage. Jag är otroligt elak mot den ibland, är laktosintolerant så efter glassen sa magen ifrån ordentligt... Dags att skärpa kosten igen efter fyra dagars slarv.
Förstår inte det här med preventivmedel. Är det meningen att man inte ska kunna bli befruktad eller riktar dom in sig på att man ska tappa sexlusten och därmed inte ha sex och man då alltså undviker att bli gravid? Jag har världens finaste pojkvän. Jag är upp över öronen kär, tycker fortfarande att han är den snyggaste som går i ett par skor, han är sexig hela tiden, oavsett klädsel. Han kan komma i mjukisbyxor, snickarbyxor, shorts och en sliten jobbtröja, eller bara kalsonger. Han är fin dygnet runt. Även när han inte känner sig manlig är han het i mina ögon. Då börjar man förstå att det är nåt som inte stämmer. Kärleken och alla känslor finns där men det är som att jag är avstängd. Det är någon som spikat igen och satt verksamheten i konkurs. Kvar blev jag, en asexuell varelse. Känner inte igen mig själv. Kastar den där förbannade pillerkartan när jag kommer hem ikväll. Känner mig lurad på min sexlust, sakta sakta har den försvunnit och nu står man som ett levande frågetecken och letar efter den under soffan och i garderoben och fattar inte alls vart den tagit vägen. När hände detta? Ahaa, det är det där lilla pillret jag tar varje kväll som satt krokben för mig igen. Tidigare har jag blivit psykiskt instabil, mörka tankar och osäkerhet räcker och blir över när man är i tonåren. Lägg till hormoner så drar det bara iväg ännu mer. Hade jättemysigt hos Natta igår, middagen var supergod och vi satt länge i vårsolen och drack vin. Blev rätt sent för vi kunde inte sluta prata. Bland annat kom sexlust upp på tal, och jag blev påmind om vilken slav man blir under hormoner. Har tänkt på det idag också. Borde finnas fler lösningar som inte involverar kvinnan tycker jag... Eller hormoner för den delen.
Sitter med Millan på min hundexpert Nattas altan och dricker rosé i solen. Hennes hund Caesar nosar i trädgården och vi väntar på att middagen ska bli klar. Hel ugnsrostad vitlökskyckling med klyftpotatis och skysås. Doften är alldeles underbar, magen har nästan börjat kurra. Natta kom precis på att hon har kantareller i frysen. Dom åker ner i såsen nu :)
Kalla mig för Miss Tröttis, jag har kommit in i en trött period igen. Är trött hela tiden och längtar bara efter att få sova. Allt handlar om bristande rutiner i vardagen; jag har varit duktig i några veckor och snällt gått till sängs vid 21.30. Det har på något vis lyckats rinna ut i sanden senaste dagarna och jag har blivit en trött nattuggla igen som vägrar att gå och borsta tänderna. Som ett litet barn som stretar emot och inte vill sova. Dödstrött men kämpar ändå. Önskar det fanns fler timmar på ett dygn...
Har varit ute med grannarna hela förmiddagen och räfsat löv. Jag är ju med i styrelsen så nu måste jag dra mitt strå till stacken. Städningen avrundades med korvgrillning. Min uppgift var att inhandla mellanöl men det blev visst starköl istället till några tanters förtret. Alla andra tyckte det var "kanon med riktiga grejer". Hasse, den äldste i huset tyckte bäst om ölet och var så glad över att vi var så många som medverkade. Jag är så otroligt såld på Bosse, han är outtröttlig! Hela morgonpromenaden pinnade han på nonstop. Jag vill ha en egen, jag är helt säker på det nu.
Njuter i fulla drag av att vara ledig. La mig 21 igår, sov ut i morse och drog iväg till gymet. Efter ett brutalt FSM-pass som verkligen fick svetten att rinna knallade jag hem med gymägarens engstaff Bosse. Jag är så kär! Vill om möjligt ännu mer ha en liten staffe nu. Han är så mysig och intelligent, och man märker att han lär sig snabbt. De flesta man pratar med är så okunniga om rasen; det ÄR ingen kamphund, och det är inte mer jobb med den än med andra raser. Man får leta efter en mer alert hund.
Vi var på begravning igår. Yvonnes make har gått bort och det var verkligen hjärtskärande att höra hennes gråt i kyrkan. Efter ceremonin bjöds det på snittar, tårta och champagne. Tror bestämt att det var rätt sätt att fira av hans gångna liv. Det var nog så han önskade. Skönt för Yvonne också att se alla som fanns där och känna att hon inte är ensam ändå. Blev påmind om att inte ta livet för givet...
Fick inte jobbet. Feedbacken jag fick var att jag har belägg för att ta för mig mer. Tolkningsfråga, eller har man bara dåligt självförtroende och inte vågar ta det man är värd? Hmm... De var dock väldigt intresserade av mig och såg gärna att jag söker en annan tjänst hos dem. Sagt och gjort - har nu sökt samma tjänst fast utan den finska biten. Men målet är nog ändå att få jobba på den finska avdelningen, jag vet ju att jag kan. Det ska inte vara i onödan som jag lärt mig finsk grammatik innan jag lärde mig den på svenska.
Styrelsemötet ikväll sög musten ur mig. Två timmar av information och siffror, och efteråt kommer jag på mig själv med att jag inte antecknat NÅGONTING av det som sagts. Suck... Ibland blir jag så trött och på nåt sätt också besviken på mig själv.
Jag har sådan potential, jag vet att jag har det. Men vissa dagar (som idag) så tror jag bara inte på mig själv. Känner mig liksom hopplös. Jag har vissa krav på mig själv, och jag vet att de är för höga i många fall. Jag är pedant och besserwisser och ordpolis. Ska jag göra något så ska jag göra det ordentligt; grundligt.
När jag känner mig hopplös är det ju självklart för att självkänslan eller självförtroendet dippar. Detta medför att jag ibland tänker att folk i min omgivning inte orkar med mig eller tycker att jag är påfrestande med mitt bergochdalbane-humör. När jag väl tänker så spinner det lätt iväg och jag börjar tro att mitt sätt att vara skrämmer iväg folk och får dem att tycka att jag är konstig. När jag tänker efter har jag jämt trott att folk runtomkring mig tyckt att jag är konstig, eller "lite speciell". Känns som att folk behandlat mig efter det, och ursäktat sig med att tänka "hon har haft det lite svårt, det är DÄRFÖR...".
Skönt att få skriva av sig, det är därför jag har bloggen. Min dagbok utan att någon dömmer mig. Känns lite befriande iallafall.
Åt en mysig påsklunch hos svärmor igår med storsnoken, lillasyster, storasyster och maken. Efter en powernap pga sura uppstötningar åkte vi och bowlade där lillasysters fru anslöt. Kvällen avslutades hos storasyster med spel och skratt inpå småtimmarna.
Vidrigt med sura uppstötningar, aldrig haft det förut men svärmor trodde det kunde vara magkatarr, som kan orsakas av stress. Bara det som fattades...
I fredags åt jag middag och drack vin hos Millan med hennes gamla arbetskollega och spanjacken. Millan hade gjort fransk potatissallad. Åh hennes är SÅ god! Fick verkligen försmak av sommaren. Längtar nåt otroligt till grillkvällar och tjejsnack nu, hoppas på många mysiga kvällar i sommar ♥
Hade ett missat samtal idag från jobbet jag sökte. Typiskt! Hon hade inte pratat in något meddelande på min telefonsvarare heller. Vi kom fram till att det var ett bra tecken. Jag ringde upp men då hade hon självklart gått för helgen så nu kommer jag gå runt med fjärilar i magen fram till tisdag. Stora fjärilar som kittlas
Arbetsintervjun gick bra. Eller i alla fall de första 105 minuterna. Vi klickade direkt och samtalet flöt på, kände mig inte ens nervös. Hon pausade mitt i och bekräftade att så långt lät allt bra, precis vad de sökte. Och jag hade varit ärlig från förstan början, tänkte att ärlighet varar längst. Man märker om det är äkta eller krystat. De frågade hur lång tid jag tror att det skulle ta att ha finska språket "up and running". Tre veckor sa jag. Vet inte om det är bra heller att vara för ärlig, men hoppas att man vinner på det ändå.
Så kom vi till ett litet test. Jag hade 15 minuter på mig att översätta en engelsk text till finska. Där gick det käpprätt åt skogen. Med knackig finska hann jag översätta fem meningar av totalt 55, och känslan efteråt var "det var det jobbet, hejdå och tack för mig".
Chansen att jag skulle få jobbet känns minimal men hoppet är det sista som lämnar en sägs det, så även i detta fall... Håller tummarna så hårt att dom blivit blå nu.
