När vi träffades gjorde jag allt för att vi inte skulle bli ett par. Jag motarbetade oss med flit.
Jag visste att jag skulle bli förälskad i dig. Det var oundvikligt.
Du var min bästa vän.
Vi delade allt. Jag berättade allt för dig.
Du friade till mig i paradiset. Vi förlovade oss.
Jag gav dig mitt hjärta.
Eller så stal du det...
Jag fick 5 år med dig och jag ångrar det inte en sekund.
Jag flyttade ut för snart 2 veckor sen.
Första flyttlasset gick några dagar senare.
Hämtade mer saker häromkvällen, tror att påfrestningarna blev för stora. Du blev otrevlig och vi bråkade.
Jag ville inte bråka.
Det var sagt att vi skulle vara vänner och fortsätta prata med varann. Vi skulle hjälpas åt med Petter.
Du tog tillbaks allt det och gjorde klart för mig att du inte ville ha nånting med mig att göra och att jag inte skulle ha nånting med Petter att göra.
Du tog av dig förlovningsringen samma dag jag flyttade, med motiveringen "jag ville känna hur det känns" men utan att säga nåt till mig. Genom sms flera dagar senare fick jag reda på att du brutit förlovningen. Du förmådde inte säga det i mitt ansikte.
Idag såg jag att du tagit bort alla bilder på mig. Du har verkligen raderat mig ur ditt liv.
Hur underbart leende kan en liten krabat bjuda på egentligen? Jack smälter redan hjärtan och jag tror att det kommer vara en trend som håller i sig för all framtid. Vilken sötnos!
Jag fick ett samtal från banken som meddelade att farfar nu hade gett mig förtroendet att göra kloka val här i livet. För framtiden.
Gåvan jag fick av honom på min ettårsdag såg han till att hålla utom räckhåll för giriga fingrar. Han satte en klausul i gåvobrevet som sa att gåvan inte kunde disponeras av någon annan än ägaren efter att denne fyllt 25.
Han räknade med att jag skulle vara vuxen nog vid det här laget.
Du lyfter mig och får mig att vilja vara mitt bästa jag. Du är min bästa vän och gör mig till världens lyckligaste tjej. Du är en fantastisk människa att få dela livet med. Finns inga ord för vad du får mig att känna.
The way you make me feel...
You blow my mind honey
Förra veckan tog vi båten över till Finland. Det blev en jättemysig resa och jag fick gå i gamla fotspår med storsnoken vid min sida. När vi var på väg hem igen sa han att han nu förstår bättre varför jag är den jag är, att många bitar fallit på plats efter att han sett platser jag tillbringat mina somrar på och träffat släktingar jag pratat om.
Här börjar resan...
Vem behöver GPS när en annan har MVG i orientering!
Huset vi bodde i som tillhör pappas kusin Hilkka och min syssling Laura.
Det ligger precis vid sjön Ylöjärvi, ett par mil från Tammerfors. Vi kom sent söndag kväll och hann inte mer än att hoppa in i bastun som var uppvärmd åt oss.
Dag 1. Storsnoken laddar med frukost innan bilfärden till mammas kusin Leila.
Mammas kusin Leila och hennes man kör en Kapten Morgan framför sommarstugan.
De var oerhört glada över vårt besök och bjöd på middag, kaffe, ugnspannkaka och sen var det dags för det viktigaste, nämligen bastubad!
Här tillbringade jag och storsnoken två timmar. Han slog nytt personbästa!
Vi svalkade oss emellanåt...
...och hånglade...
...svettades lite till...
...och poserade förstås!
Leila tittade ner mot bastun och blev orolig över att något hade hänt. För inte kunde hon väl nånsin tro att vi orkade basta så länge! Efter en heldag i Sapsu åkte vi tillbaka till Ylöjärvi för natten.
Nästa dag tillbringade vi i huset med Hilkka, Laura och hennes dotter Emilia. Vädret var mulet så vi spelade kort, bastade och tog igen svunnen tid. Det var nog 13 år sedan jag såg dem sist.
Fotot är taget sista dagen i Tammerfors.
Emilia 3,5 år full av spring i benen. Väldigt söt liten tjej som tyvärr inte kan någon svenska alls.
Uppför backen bor farmors yngsta syster Oili. Hon är idag 74 år och jag minns henne som alkoholiserad när jag var barn. Hon kom inte ihåg mig och jag kände inte igen henne. Hon har tarmcancer och har blivit ganska mager, men är otroligt lik farmor ändå.
Emilia blåser bubblor till Oili.
Oili var inte klädd för fotografering så hon gömde sig litegrann.
Charmen med landet - dass. Förstå hur imponerande dubbeldass var när jag var 7...
"Wow vi kan ha sällskap på dass!"
Emilia fick såpbubblor i håret och tvättar luggen.
3:e dagen åkte vi till mormors gamla gård. Efter mormors död ärvde Ossi huset och jag ville se om det stog kvar. Ossi är mammas bror som bor på andra sidan vägen.
I den här har jag gungat mååånga gånger.
Bastun som morfar byggde stog också kvar precis så som jag minns den. Doften plockade fram massor med fina barndomsminnen.
Vi hälsade på där mormor och morfar bor nu.
♥
Sista dagen tillbringade vi i Tammerfors allihop.
Som jag längtat efter denna syltmunk!
Jag kallas inte Fika-Berit utan grund.
Sockret gjorde sitt.
Vi promenerade genom staden. Här är ett kul sätt att förgylla de annars så trista elskåpen. Vackert!
Världens mysigaste och finaste. Tack för att du följde med till de finska skogarna.
Sen var vi på väg hem igen efter en toppenbra vecka. Jag fyllde på mitt sisu-förråd och njöt varenda sekund. Vi var så välkomna igen nästa sommar sa Hilkka och Laura.
Livet hade varit så trist utan dig. Du ger mig så mycket glädje.
Du gör mig så obeskrivligt lycklig. Vill inte leva en dag utan dig. Du är det finaste jag vet. Det underbaraste på jorden!
Visste inte att jag kunde känna så här starkt som jag gör för dig. Bara kärlek❤
