Allt handlar om skruvarna
Kategori: Tankar
Har nyss konstaterat att jag inte är riktigt frisk. Eller ofriskare än nödvändigt kanske...
Storsnoken fick ett utbrott idag. Han fick frispel när han halvvägs in på gymet insåg att han glömt knäskydden hemma. Han svor, sparkade gymväskan och slängde den i väggen och bara vände tillbaks till bilen utan ett ord. Jag tänkte att "jaha, han åker väl hem och hämtar. Jag får väl börja själv då", och gick upp.
Han dyker upp 1 minut senare och jag ser irritationen i hans ögon. "Jag vände upp och ner på hela bilen, tillslut hittade jag dom" säger han.
Va bra. Skönt. Han sätter sig bredvid mig.
I nästa sekund vänder han sig mot mig och säger något om att min rumpa är slapp. Sen fortsätter han att ta ut sin irritation på mig. Och jag biter tillbaka. Jag tar inte skit, inte obefogat i varje fall. Och det lustiga är att det är han som lärt mig det. Ta aldrig skit. Nu stör det förmodligen honom.
Tillslut frågar jag honom vem han tror att han är som talar till mig på det sättet. Två sekunder senare går han därifrån, förhoppningsvis inser han då att han gått för långt. För det har han. Tårarna bränner bakom ögonlocken och jag går därifrån. Jag klarar inte av att vara kvar.
Jag går skogsvägen hem. Och jag tänker att jag måste ha flera skruvar lösa som vågar säga emot honom. Han skulle kunna göra pannkaka av mig om han skulle vilja. Han behöver bara sätta sig på mig. 120 kilo stor muskulös karl som ser rött, och jag har mage att försvara mig, att tjafsa emot och tala om för honom hur idiotiskt han beter sig. Jag ger mig inte förrän han gjort mig till en pannkaka. Och då skulle jag ändå vara pannkakan som hade hedern och självrespekten i behåll. För det har han lärt mig. Han får skylla sig själv.
